Jag sätter gråten i halsen, tårarna rinner som aldrig förut.

Ändå är jag med om detta varje kväll.

Lika dana känslor, lika dana tårar, lika dana tankar.

Jag vet inte om jag kan ta det här så mycket längre.

Det tar kål på mig.

Jag har ingen annan stans att ta vägen, knivarna får mig att må bättre.

Blodet som sipprar ut ifrån min silkeslena hud.

Ju mer jag skär mig, desto bättre blir allt.

För varje gång läker tankarna ännu en gång. För en sekund eller så.

Men det är allt jag behöver just nu.

En sekund eller så.