I Loved Lost and Learned
Jag vet inte ens varför jag sitter och skriver ut alla mina jävla tankar och känslor på min blogg.
Kanske är det för att jag vill att någon ska försöka förstå mig, höra mig.
Eller bara att jag vill skriva av mig, få ut allting som fasnar innom mig annars.
För den här jävla obehagliga känslan klarar jag snart inte av längre, det är som flera tusen knivhugg rakt in i mitt hjärta. Som om att någon slitit loss det med dens egna hand, och sedan efteråt bara skrattat åt mig. Som om att jag inte vorde värd ett piss.
Jag vet själv att allting är mitt fel. Jag får skylla mig själv, för att jag är en sån jävla idiot.
Men ändå så sitter jag här varje kväll, lyssnar på våra låtar och gråter.
Jag kanske har slutat att försöka, men jag kommer alltid att sitta här och vänta på dig.
För du är min mening i mitt liv, du är mitt ljus i det mörka.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma över det här. Kanske sitter jag här om några månader och skriver av mig så som nu, jag kanske sitter och lyssnar på våra låtar, kollar på våra kort, gråter och låtar våra minnen ta över mitt sinne.
Jag vet ingenting längre, jag vet knappt vem jag är.
Jag är en vilsen tjej, jag vill springa någonstans, skrika och ta plats. Jag vill synas och bli älskad.
Men alting jag någonsin har velat förstörs alltid på ett eller annat sätt.
Jag är misslyckad, förlorad.
Karma kallas det. Jag tror på ödet, karma.
Jag gjorde ett stort misstag, till och med flera. Jag bestraffades och sårades tusen gånger om.
Men jag är värd det här, för det var såhär det skulle bli. Det var bara meningen att jag skulle få hålla om dig och få känna den riktiga kärleken i 13 månader.
Men jag är lycklig och kan le åt det som varit. För jag kan inte säga att jag ångrar det, för det gör jag inte.
Jag tror aldrig att jag varit så lycklig, mått så bra med honom. Med dig.
Du drog mig ur mörkret, visade mig kärleken och gav mig din hand för att gå den rätta vägen i mitt liv.
Jag hamnade på ett oändligt spår som visade sig bära på en lögn.
Det fanns en avfart av den oändliga vägen, en snabb riktning åt vänster och man faller ur spelet.
Jag blev knuffad av vinden, jag tog några extra steg utav nyfekenhet och föll.
Jag föll rakt ner i ett svart mörker. Jag hamnade på botten, ännu en gång.
Men den här gången var det mitt fel att jag föll, det var jag som tog det lilla extra steget ut till kanten och tappade balansen över mig själv.
Jag kan inte säga att jag inte lever.
Men hel är jag inte.
Jag bär på tusen knivar igenom mig själv, jag bär på miljoner tankar som försöker dra mig djupare ner i livet.
Jag bär en kropp full utav ärr, en kropp som ler på utsidan men gråter bara mer och mer för varje sekund som går.
Jag klagar inte, för jag lever. Och livet ska man ta vara på, vad jag hört iallfall. Frågan är bara om det är värt all jävla smärta?
Allt jag vill säga är förlåt.
Jag har sagt det tusen gånger om, men jag vill att du ska förstå att jag menar det lika mycket som när jag säger att jag älskar dig.
För det jag gör, miljoner gånger om.
Du kommer alltid att finnas innom mig. Du kommer alltid att ha den där stora platsen i mitt liv, för du är den ända jag kommer och har älskat på riktigt.
en första kärlek ger man aldrig upp.
jag ger aldrig upp dig, jag väntar på dig tills mitt hjärta slutar slå.
Kommentarer
Trackback
