Det känns om att vi har känt varandra i flera år, som om att jag har vart kär i den här pojken i evigheter.

Men det har bara gått några månader och nu sitter jag ihop kurad vid hans sjukhussäng.

Jag tittar på honom med mina tårfyllda ögon, han stirrar upp i taket med en tom blick.

Jag visste ingenting, jag trodde inte ens att det kunde vara möjligt.

Samtalet om det när hans mamma ringde mig och talade till mig med en darrig röst.

Allt stannade upp, hela världen pausades för en sekund.

‘’ du borde komma till sjukhuset ‘’ jag hörde på hennes röst att det var någonting fel, någonting jag inte kände till som jag egentligen borde ha vetat.

‘’ Har han inte berättat? ‘’ hon lät chockad. Jag andades långsamt, lyssnade till varenda ord hon sa.

‘’ Liam har cancer sen länge tillbaka. Vi trodde den var borta.. ‘’ Hon tog ett djupt andetag. ‘’ Det är illa nu Alice ‘’

Jag hade aldrig sprungit så i mitt liv, jag hade aldrig fått den där känslan förut.

Känslan att förlora någon som betyder så mycket. Det är så svårt att förklara med ord.

Tårarna rann ner på mina kinder medans vinden piskade mig i ansiktet.

Och när jag väl kom fram och när jag fick se honom ligga i den dystra sängen med tårar i ögonen stannade jag vid dörrkarmen och såg på honom.

‘’ Liam.. ‘’ viskade jag svagt. Mina tårar rann inte ner längre. dom forsade ner nu, jag gick med darrande ben till hans säng.

‘’ varför har du inte berättat? ‘’ viskade jag svagt och såg på honom med tårar i ögonen. Han tittade på mig men vek sedan undan blicken. ‘’ Jag vill inte vara udda. Jag vill vara som alla andra.. ‘’ viskade han till svar och behöll blicken i ut igenom fönstret. ‘’ Jag ville inte göra dig rädd. Det sista jag ville göra var att skrämma bort dig med min sjukdom.. ‘’ Nu vände han sig emot mig igen, hans bruna ögon var igentäppta med glänsande tårar.

Jag sträckte mig emot honom och kramade om hans svaga kropp.

‘’ Jag skulle aldrig ha lämnat dig för det här. Jag skulle inte bli rädd för det. Det ända jag skulle bli rädd för var att förlora dig ‘’ viskade jag och snuddade hans kalla läppar med mina egna. Mina andetag var snabba och oregelbundna.

‘’ Jag älskar dig Liam ‘’ jag såg in i hans ögon och lät min ena fingerspets försiktigt torka bort hans rinnande tårar. ‘’ Jag kommer aldrig att lämna dig ‘’ fortsatte jag med en lugn röst.

Jag pressade mina varma läppar emot hans kalla läppar.

Även om han var iskall så värmde han upp hela mig.

‘’ jag älskar dig Alice ‘’ viskade han sedan och såg på mig med tunga ögon. Jag blinkade bort tårarna och fångade hans hand. ‘’ du klarar det här, jag vet det ‘’ sa jag med en darrande röst.

‘’ Nej Alice, jag är för svag. Hela jag är smittad. Det finns inte ens något hopp om mitt liv längre, det finns bara en väntan till döden. ‘’ Han uttalade meningen långsamt så att jag skulle förstå, men jag förstod ändå inte. Jag ville inte förstå vad det var som skulle hända.

Att han snart skulle lämna jorden var helt ofattbart.

Att han skulle släppa min hand och vandra vidare, jag vill inte.

Mina isblåa ögon fylldes återigen med tårar som rann ner för mina kinder.

Hela jag darrade nu, jag tog båda hans händer och kramade lätt om dom.

‘’ lämna mig inte Liam.. ‘’ Hans ögonlock var tunga, hans hud var blek och hans röst var hes. ‘’ kom ihåg att jag alltid kommer att älska dig ‘’ han såg på mig allvarligt. Jag försökte nicka så gott jag kunde. ‘’ det var dig jag fortsatte kämpa för. Jag är hemskt ledsen ‘’ fortsatte han med nu en darrande hes röst. Han bet sig hårt i läppen för att hindra tårarna.

‘’ så fort jag såg dig förtrollades jag utav din kärlek, jag kunde inte sluta tänka på dig. Och du gjorde allt bara värre. När du började prata med din mjuka röst, och när du tog modet att bjuda ut mig.

Varje dag åkte min sjukdom längre och längre bak i mitt huvud och snart så fanns bara du där, du vet det ända jag tänkte och brydde mig om.

Men på ett sätt är jag glad att vi flyttade hit. Att jag träffade dig.

Du gjorde mina sista månader underbara. Det var som om att gud visste det, som om att han skickade hit mig för att träffa dig. För att få vara lycklig en sista gång ‘’ En tår föll ner på hans bleka kind. Jag greppade hårdare om hans hand. ‘’ du är så underbar ‘’ viskade jag svagt

Hans ögon föll igen och ett leende for upp långsamt på hans läppar.

‘’ lev för mig ‘’ viskade han hest.

Mina tårar forsande ner och jag for snabbt upp ur stolen och började krama om hans livlösa kropp hårt. ‘’ nej, försvinn inte. Liam, nej. Kom tillbaka! ‘’ Skrek jag med gråten i halsen.

Ett högt och stillt pipande fick mig att tappa andan. Folk rusade in i rummet, både personal och familj.

‘’ nej.. Våran Liam.. ’’  sa dom alla bakom mig.

Jag fortsatte att omfamna Liams livlösa kropp medans folk bakom mig fortsatte att upprepa ordet ‘ nej, våran Liam.. ‘ med deras gråt dold bakom rösten.

Jag kysste hans kalla livlösa läppar och såg på hans bleka men vackra ansikte för sista gången och fällde en tår.

Försiktigt smekte jag hans hand. ‘’ Jag ska leva för dig Liam, som du sa ‘’ viskade jag varmt.

Personalen såg på mig sorgset medans dom la en vit duk över honom.

‘’ döds förklarad klockan 19:32.. ‘’ sa en mörk röst bredvid mig.

Jag tittade ner i golvet medans Liams mamma omfamnade min kropp varmt.

‘’ vi klarar det här Alice, och tillsammans ska vi leva vidare för honom ‘’ viskade hon mjukt.

la upp den här i min gamla blogg, men lägger upp den igen. kommentera vad ni tycker!

Det känns om att vi har känt varandra i flera år, som om att jag har vart kär i den här pojken i evigheter.

Men det har bara gått några månader och nu sitter jag ihop kurad vid hans sjukhussäng.

Jag tittar på honom med mina tårfyllda ögon, han stirrar upp i taket med en tom blick.

Jag visste ingenting, jag trodde inte ens att det kunde vara möjligt.

Samtalet om det när hans mamma ringde mig och talade till mig med en darrig röst.

Allt stannade upp, hela världen pausades för en sekund.

‘’ du borde komma till sjukhuset ‘’ jag hörde på hennes röst att det var någonting fel, någonting jag inte kände till som jag egentligen borde ha vetat.

‘’ Har han inte berättat? ‘’ hon lät chockad. Jag andades långsamt, lyssnade till varenda ord hon sa.

‘’ Liam har cancer sen länge tillbaka. Vi trodde den var borta.. ‘’ Hon tog ett djupt andetag. ‘’ Det är illa nu Alice ‘’

Jag hade aldrig sprungit så i mitt liv, jag hade aldrig fått den där känslan förut.

Känslan att förlora någon som betyder så mycket. Det är så svårt att förklara med ord.

Tårarna rann ner på mina kinder medans vinden piskade mig i ansiktet.

Och när jag väl kom fram och när jag fick se honom ligga i den dystra sängen med tårar i ögonen stannade jag vid dörrkarmen och såg på honom.

‘’ Liam.. ‘’ viskade jag svagt. Mina tårar rann inte ner längre. dom forsade ner nu, jag gick med darrande ben till hans säng.

‘’ varför har du inte berättat? ‘’ viskade jag svagt och såg på honom med tårar i ögonen. Han tittade på mig men vek sedan undan blicken. ‘’ Jag vill inte vara udda. Jag vill vara som alla andra.. ‘’ viskade han till svar och behöll blicken i ut igenom fönstret. ‘’ Jag ville inte göra dig rädd. Det sista jag ville göra var att skrämma bort dig med min sjukdom.. ‘’ Nu vände han sig emot mig igen, hans bruna ögon var igentäppta med glänsande tårar.

Jag sträckte mig emot honom och kramade om hans svaga kropp.

‘’ Jag skulle aldrig ha lämnat dig för det här. Jag skulle inte bli rädd för det. Det ända jag skulle bli rädd för var att förlora dig ‘’ viskade jag och snuddade hans kalla läppar med mina egna. Mina andetag var snabba och oregelbundna.

‘’ Jag älskar dig Liam ‘’ jag såg in i hans ögon och lät min ena fingerspets försiktigt torka bort hans rinnande tårar. ‘’ Jag kommer aldrig att lämna dig ‘’ fortsatte jag med en lugn röst.

Jag pressade mina varma läppar emot hans kalla läppar.

Även om han var iskall så värmde han upp hela mig.

‘’ jag älskar dig Alice ‘’ viskade han sedan och såg på mig med tunga ögon. Jag blinkade bort tårarna och fångade hans hand. ‘’ du klarar det här, jag vet det ‘’ sa jag med en darrande röst.

‘’ Nej Alice, jag är för svag. Hela jag är smittad. Det finns inte ens något hopp om mitt liv längre, det finns bara en väntan till döden. ‘’ Han uttalade meningen långsamt så att jag skulle förstå, men jag förstod ändå inte. Jag ville inte förstå vad det var som skulle hända.

Att han snart skulle lämna jorden var helt ofattbart.

Att han skulle släppa min hand och vandra vidare, jag vill inte.

Mina isblåa ögon fylldes återigen med tårar som rann ner för mina kinder.

Hela jag darrade nu, jag tog båda hans händer och kramade lätt om dom.

‘’ lämna mig inte Liam.. ‘’ Hans ögonlock var tunga, hans hud var blek och hans röst var hes. ‘’ kom ihåg att jag alltid kommer att älska dig ‘’ han såg på mig allvarligt. Jag försökte nicka så gott jag kunde. ‘’ det var dig jag fortsatte kämpa för. Jag är hemskt ledsen ‘’ fortsatte han med nu en darrande hes röst. Han bet sig hårt i läppen för att hindra tårarna.

‘’ så fort jag såg dig förtrollades jag utav din kärlek, jag kunde inte sluta tänka på dig. Och du gjorde allt bara värre. När du började prata med din mjuka röst, och när du tog modet att bjuda ut mig.

Varje dag åkte min sjukdom längre och längre bak i mitt huvud och snart så fanns bara du där, du vet det ända jag tänkte och brydde mig om.

Men på ett sätt är jag glad att vi flyttade hit. Att jag träffade dig.

Du gjorde mina sista månader underbara. Det var som om att gud visste det, som om att han skickade hit mig för att träffa dig. För att få vara lycklig en sista gång ‘’ En tår föll ner på hans bleka kind. Jag greppade hårdare om hans hand. ‘’ du är så underbar ‘’ viskade jag svagt

Hans ögon föll igen och ett leende for upp långsamt på hans läppar.

‘’ lev för mig ‘’ viskade han hest.

Mina tårar forsande ner och jag for snabbt upp ur stolen och började krama om hans livlösa kropp hårt. ‘’ nej, försvinn inte. Liam, nej. Kom tillbaka! ‘’ Skrek jag med gråten i halsen.

Ett högt och stillt pipande fick mig att tappa andan. Folk rusade in i rummet, både personal och familj.

‘’ nej.. Våran Liam.. ’’  sa dom alla bakom mig.

Jag fortsatte att omfamna Liams livlösa kropp medans folk bakom mig fortsatte att upprepa ordet ‘ nej, våran Liam.. ‘ med deras gråt dold bakom rösten.

Jag kysste hans kalla livlösa läppar och såg på hans bleka men vackra ansikte för sista gången och fällde en tår.

Försiktigt smekte jag hans hand. ‘’ Jag ska leva för dig Liam, som du sa ‘’ viskade jag varmt.

Personalen såg på mig sorgset medans dom la en vit duk över honom.

‘’ döds förklarad klockan 19:32.. ‘’ sa en mörk röst bredvid mig.

Jag tittade ner i golvet medans Liams mamma omfamnade min kropp varmt.

‘’ vi klarar det här Alice, och tillsammans ska vi leva vidare för honom ‘’ viskade hon mjukt.